På det amerikanska hotellet vid Sawgrass golfbana var frukostbuffén enorm. Antalet juicer oräkneliga. Mängder av brödsorter, ostar och pålägg vilka jag knappt kände igen. Jag ställde mig i kön till köket där en kock lagade allt du önskade på beställning. Jag blev uppmärksam på kocken. En färgad man med bullrig röst. Han var enorm. 

På något sätt liknade han huvudkaraktären John Coffey från filmen “The green mile”. Förklädet verkade för litet på honom. På hans överarmar skymtade jag en militärtatuering. Jag kunde utläsa orden “semper fi”. Under tiden som han stekte omeletter och vispade pannkakssmet så pratade han oavbrutet med oss i kön:
Godmorgon Sir. Ni ser pigg ut idag!
– Godmorgon Ma’am. Beautiful day, isn’t it.
– Excellent choice with the tomato; that is good for your stamina.
– I wish you great results today on the course.
Jag blev mer och mer irriterad på det jag upplevde som klämkäckt. Han var lika hurtigt positiv glad mot alla han mötte. Vad var det som pågick?

På det enkelt inredda kontorshotellet i centrala Stockholm är känslobuffén enorm. Han sitter framför mig och är förtvivlad. De har kämpat i många år med att försöka få det att fungera. De kommer båda från komplicerade relationer med hot om våld, begynnande missbruk och destruktivitet. Bråk. Långa nätter av tjafs och oenighet. Han orkar inte längre. Det har blivit meningslöst. Han vill avsluta relationen, men inte ens avslutet verkar fylla någon mening. När jag frågar honom om det för mig uppenbara – vilket beslut han behöver ta – svarar han:
– Det som gör ondast. Men det är också det enda som återstår.  Vi behöver lämna varandra. 

I den stadiga huset mitt i det idylliska villaområdet är intrycksbuffén enorm. Mellan mars och maj i år förvandlades mitt hem till en kombinerad arbetsplats och högstadieskola. Den äldsta kämpade för att få ordning på betygen inför gymnasiet. Mellanbarnet att komma ikapp. Rutiner och disciplin gjorde att barnen fick en slags nytändning. Eller som mellanbarnet sa;
– Eftersom jag fick ta eget ansvar för dagarna så blev det roligare. Det var som om det blev viktigare.
När jag frågade dottern varför hon tror att skolan blev viktigare för henne, svarade hon:
– För jag fick själv ta de beslut jag behövde ta. Det var upp till mig. 

Exakt det här kom Jennifer Aaker, forskare på Stanford, fram till i sin rapport. Att meningsfullhet springer ur beslut som är tagna med ett större syfte. I dotterns fall att bli mer nöjd med sina betyg på sikt. Även om det för stunden gör lite ont. För klienten som valde att separera; att hitta tillbaka till sig själv och våga se det destruktiva i relationen. Ett större syfte med mening. 

Jag stod i kön till frukostbuffén på det amerikanska hotellet och var irriterad över kockens klämkäcka amerikanska bullriga sätt när det plötsligt blev min tur:
– Wow, you are looking great today sir. So how can I serve you today?
Jag valde en omelett med grönsaker och spenat och kocken hyllade mitt val. Han sa något i stil med att jag var hälsomedveten och att det kommer gå bra för mig i livet. Till slut var jag tvungen att fråga honom;
– Varför är du så positiv mot alla du möter?
Han svarade:
– But Sir. What is the alternative? 

Efter min frukost, sökte jag upp honom och vi pratade länge. Jag bad om ursäkt för mitt svenska griniga morgonhumör och gav honom rätt. Berättade för honom att jag fått mig en viktig tankeställare. Jag var så nyfiken på hans historia. Hur han kommit dit han är. Han berättade. Om Irak, militären, livet och döden. Att ända sedan dess har han valt tacksamheten som meningsfull riktning i sitt liv. Att varje dag innan han går och lägger sig så reflekterar han över något han är tacksam för:
– Och varje dag som jag får förmånen att laga mat till människor och samtidigt ge dem ett leende och en bra start på morgonen så är jag lycklig. Det är det enda jag behöver. 

Så, varför går du till jobbet idag?