Jag har en tid undrat varför jag inte varit rädd. Snarare trygg – självklart berörd av allt som händer – men förvånansvärt trygg. Livet är som bekant en mystisk resa, som vi faktiskt bara har ett enda sant svar på. Vi lever och vi kommer en vacker dag inte längre att leva. Därför tror jag på själva resan.

Det är något bekant med det som händer just nu. Det är någonting gammalt i mig, som vaknat till liv. Det är som om jag träffat dig förut. 

Och när jag säger dig, så menar jag killen nere på tobaksaffären, som står där med skön energi och uppmuntrar alla tungsinta svenskar med härlig brytning och orden “det här kommer att gå bra, kompis”. 

När jag säger att jag träffat dig förut, så menar jag min granne som tjoar över häcken. Som frågor hur läget är. Om vi mår bra. Vilket vi gör.

När jag associerar till att jag känner igen det här och att jag känner mig trygg, är det från när jag var tonåring och min mamma släpade med mig till Bolivia. Där var ingenting klart.  Ingenting var färdigt. Allting var osäkert. Det enda säkra var att ingenting blir som planerat.

Då var Bolivia världens tredje fattigaste land, med allt vad det innebär. Jag fick se för mycket lidande och förtvivlan. Men jag fick också se när grannens man omkom, att andra grannar lagade ett extra mål mat och ställde på hennes farstubro. Anonymt, för att hon skulle slippa känna skuld i sin fattigdom. 

Jag var med när vänner gick ihop för att stötta en annan vän som misslyckats med sitt projekt. När jag busrökte som tonåring i hörnet där vi brukade hänga, var någons cigaretter allas cigaretter. För man delade med sig av det man hade. 

Jag var med när eleverna i skolan strejkade i solidaritet med lärarna för att de hade usla löner. Man hjälptes åt. Man visste om varandra, vi kände varandra. 

Jag har träffat dig förut. 

Du är den som ställer upp. Som finns där. Som delar med dig av det du kan. Som gör osjälviskt. Som låter andra få plats, för att de behöver det. 

Du är hon som sätter upp lappar i butiken där vi bor om att du gärna hjälper äldre med att handla. Du är han som skjutsade inte bara de egna barnen till skolan. Du är också den som säger ifrån när någon är rasistisk, förtryckande, glåpordig. 

Du är han som lägger en arm runt den som behöver det, utan att begära någonting tillbaka. 

Du är hon som stannar kvar en stund extra, för att någon behövde det.

När jag kom hem från Bolivia möttes jag av ett Sverige där man knappt visste vad grannen hette. Idag hälsar vi på varandra på ett nytt sätt. En ny respekt. En ny förståelse. En ny meningsfullhet. 

Mitt i allt. Välkommen tillbaka. Jag har saknat dig.