Pappa, jag vill ha en cirkusställning!
Det går inte, hör jag mig själv säga.

Jag vet inte vad du har för relation till begränsningar, men när jag får klart för mig att den där cirkusställningen kostar över 50.000 och endast går att beställa från ett företag i Frankrike så säger i alla fall jag nej. Aldrig i livet.

Jag är tio eller elva år och jag sitter i vår portuppgång, i huset där sex andra familjer bor med, min upp-och-nervända cykel framför mig. Muhammad från Iran. Familjen som nyss flytt kuppen i Chile. Fransmannen som pluggade filosofi och som många år senare dog av kärleksbrist. Islänningarna som hade bofinkar och mannen från Namibia som aldrig sa något, förutom den gången han stod i samma trappuppgång och grät i ett hörn. Han hade hemlängtan sa han.

Framför mig har jag en upp-och-nervänd cykel med limpsadel. Cykeln har jag delvis byggt själv med förlängd framgaffel och ett mindre hjul. Styret var utbytt med ett större och högre och nu har jag punktering. Vad jag aldrig berättar för någon är att det här är det enda sättet för mig att kunna ha en cykel. Att berätta för kompisar att vi inte har råd är ingenting som en liten kille på tio gör. Han bygger cykeln själv av delar han hittar i containrar och soprum.

När min dotter, som utövar luftakrobatik fyrtio år senare utbrister: Pappa, jag vill ha en cirkusställning! Då händer någonting i mig.

Hon har tränat cirkus i tre år, en disciplin som kallas för cirkusring. Hemma har vi drygt 2,6 meter i tak vilket har gjort det möjligt att hänga en cirkusring i takstolen på övervåningen. Problemet är, förklarar dottern, att man bara kan göra vissa tekniker. Jag behöver komma högre upp.

En sökning visar att det finns ett företag i frankrike som säljer så kallade cirkusriggar. Cirka sju meter höga för tyg, trapets och ring. Och till och med dottern förstår att det inte kommer bli en cirkusrigg när hon ser vad den kostar.

Den natten har jag en dröm som har om en gigantisk cykel som ramlar sönder när man använder den. Tramporna faller av, sadeln viker sig och min dotter ropar i drömmen: ”Jag behöver komma högre upp, pappa!”.

Det går ju inte att fixa en cirkusrigg till min dotter. Men om det skulle gå, hur behöver jag göra då?  På morgonen började jag rita den där ställningen på ett papper. Fyra ben, cirka sex meter långa. En överliggare med metallöglor så man kan fästa linor till tyg, trapets och ring. Spännband i botten som håller fast benen så de inte viker sig. Och den ska vara isärtagbar så man kan transportera den i en vanlig bil.
Känner jag någon? Kanske en ingenjör?

Ingenjören heter Mathias och bor i Säffle, Värmland. Hans pappa som är gammal smed har dessutom en metallsvarv i garaget. Och när vi pratar över telefon så kommer vi överens om att det borde vi klara av på en helg. Svetsa lite.

Drygt ett år senare är cirkusriggen klar. Det tog inte en helg.

Vem blir vi när vi slutar drömma? När vi bestämmer oss för att begränsningen är sann, vad gör det med oss? Varför stannar så många önskningar vid att vara bara en önskan?

Däcket är slitet och det är svårt att hitta var punkteringen på bakhjulet sitter. Jag är oljig av kedjan som krånglat när jag tog av hjulet från ramen. Precis när jag sitter där och har den där känslan av ilska och frustration och jag är så nära att välta cykeln och skrika FAAN, så ser jag ut genom porten upp mot vägen.
Där ser jag min mamma långt borta med en kompis och de bär något mellan sig.

I början av augusti kunde vi hämta riggen med tillhörande cirkusuppvisning och prova på för hela min nya värmländska familj. När jag frågar den pensionerade smeden Thord, om han inte vill prova att göra cirkuskonster i ringen så säger han: Det går inte. Men om det skulle gå – hur skulle det vara då, Thord? Med ett leende och skratt sprudlande som en lycklig svetsloppa, svingade sig smeden rakt ut i värmlandskvällen.

De bär något mellan sig. Mamma och kompisen. Rättare sagt drog på någonting. Eller styrde, såg jag när de närmade sig. Hon hade köpt den där tolvväxlade cykeln som vi tittat på för några månader sedan, den där cykeln jag inte ens vågade säga att jag ville ha. Inne i mig bubblade tårar av glädje.

Man får drömma.
Vi måste drömma.
Vi behöver drömma.
Och utmana våra begränsningar för att förverkliga våra drömmar.

Vad drömmer du om?