Hej vänner.

Vilken underbar respons och vilket fantastiskt engagemang för så viktiga frågor som ledarskap. Eftersom jag strävar efter att skapa mer tydlighet i frågor om ledarskap så ska jag ta tillfället i akt att öva på min egen tydlighet. Så utifrån de frågor ni ställt, de triggers och känslor som dykt upp i kommentarsfältet så väljer jag att gå djupare i frågan och utveckla några av mina egna tankar och funderingar.

1. Rubriken lyder:  Det är inte din chefs uppgift att vara din terapeut. 

Det står jag till hundra procent fast vid.  Enligt arbetsmiljölagen – ska chefen identifiera om behov av stöd finns och se till att medarbetaren får det stöd den behöver. Det är inte samma sak som att chefen ska vara terapeut åt den behövande. 

Det är chefens uppgift att leda och fördela arbetet. Inom ramen för arbetet är till exempel att följa de lagar och regler som gäller.  I en modig, seriös, vettig, hållbar och sund verksamhet så har chef, ledning och HR, tillsammans med företagshälsovården  bra planer för detta och ser till att den som behöver hjälp också får det. Man agerar och gör det som behövs.  Men det är inte samma sak som att chefen ska vara terapeut åt den behövande. 

2. En mening i texten är otydlig och det är meningen: ”Behöver du en terapeut så är det ditt ansvar att skaffa dig en.”

Den mening är retoriskt menad och en uppmuntran att faktiskt söka stöd. Meningen blir felaktig om vi bara pratar jobbet. Då är det chefens ansvar att hjälpa dig att hitta en terapeut.  Men det är inte chefens ansvar att agera som terapeut.  Att få det stöd man behöver i en svår situation räddar liv och är ovärderligt.  När det här fungerar så är det fantastiskt. 

Däremot så är det väldigt ofta som vi har utmaningar som inte har med jobbet att göra, men som går ut över jobbet. Skilsmässa, alkoholproblem, tonårsbarn i kris, ensamhet. Då är det ditt ansvar att ta hand om dig själv. Kan arbetsgivaren stötta, då är det en extra bonus. Men glöm inte bort ditt ansvar att också ta hand om dig själv. 

Jag kan bli nyfiken varför så många reagerar irriterat och med ilska i den här diskussionen, som jag tar för engagemang. Det är glädjande! Jag tror – att det fortfarande är så att många faktiskt har det jobbigt där ute, med otydliga chefer, bristande ansvar och otydligt ledarskap. Och det är självklart någonting vi behöver uppmärksamma och jobba bort. Men vad är det som är så provocerande med rubriken? 

Ett exempel på när det går riktigt dåligt – är när chefen får för sig att den har behandlingsansvar för sin medarbetare och sitter hela dagarna med en person för att hjälpa den att må bättre. När den kanske helt enkelt behöver gå till en terapeut istället.  

Återigen; svenska chefer idag lägger en dag i månaden på att hantera psykisk ohälsa och ytterst få chefer är utbildade ens i att hantera sådana situationer. Det är alarmerande. 

Ibland vill inte den behövande ha hjälp eller en lösning på sin problematik. Som till exempel vid alkoholproblematik. Ibland vill inte den som är på väg att gå in i väggen ha hjälp. Det är en del av problembilden. 

Ibland vill inte den behövande ha hjälp, då den inte tycker/ anser att det är ett problem. Hur gör man då? Vilket ledarskap är det som krävs? Hur gör vi för att uppmärksamma och utbilda chefer och ledare mer? 

Den som varit med – vet att det är otroligt komplicerade processer som kräver ett gott ledarskap, närvaro, empati, tydlighet  men framför allt handlingskraft, mod och kontinuitet. 

Det som de flesta har reagerat på och de diskussioner som uppstått  – är vilket ledarskap som chefen ska förväntas ha och det gläder mig att medvetenheten kring närvarande ledarskap, coachande förhållningssätt, sårbart ledarskap, självledarskap, empatiskt ledarskap är så utbrett och att kunskapen är omfattande.

Det är en fråga om ledarskap. 

Problemet är – som jag försökt göra tydligt: Att ytterst få chefer är utbildade i ledarskap. Det är som att när man blir chef så förväntas man med plötslig automatik klara av svåra samtal, vara sårbara och empatiska, vara tydliga och kunna skilja på sak och person, verka för förståelse snarare än missförstånd och hejare på att leda andra. 

Så är inte fallet. 

På sin höjd har chefen gått “ny som chef” och under tre dagar fått springa igenom arbetsmiljölagen, svåra samtal och konsten att leda med ett coachande förhållningssätt. 

För att utveckla ett gott ledarskap, för att skapa arbetsmiljöer med sunda värderingar, kunna stötta sina medarbetare, inspirera och motivera – så behövs erfarenhet men också stöd och utveckling i form av coaching och reell kompetensutveckling för chefen. Företag och organisationer som inte satsar på kontinuerlig kompetensutveckling och handledning för sina chefer och ledare får snabbt utmaningar i sin verksamhet. 

För några år sedan kom en norsk rapport om betydelsen av snällt ledarskap av Bård Kuvaas, professor vid Handelshögskolan i Oslo. Studien var på 550 medarbetare och visade att snällt ledarskap uppvisade 38% högre ekonomiska resultat. 

Studien pekade på empatiskt ledarskap, förmågan att se sina medarbetare, vara inlyssnande och närvarande. Vad studien också visar – är att man genom ett snällt och empatiskt ledarskap också upplever ett tydligare ledarskap, man förstår vad som förväntas och det är lättare i en sådan miljö att vara ärlig. Det vill säga – säga ja och nej. Det vill säga tydligt. 

Chefer ska inte vara terapeuter.