Ett steg i taget

Vi har alla våra berg.

Färdtjänsten var snart där. Han satt på stolen i vardagsrummet och gjorde sig färdig.  En sko i taget.
Enklare skor med kardborreband.  Vänstra sidan av kroppen hänger inte riktigt med. Som om den ibland inte riktigt finns där.
En rem i taget.
Ett andetag.
Sedan nästa rem.

Det var en spontanmiddag. Han hade kommit hem från sjukhuset i onsdags. Men middagen ville han inte missa. En gammal vän.
Sedan hans första stroke har han sakta tagit sig tillbaka. Så fick han en eftersläntrare, som han kallar den.
Hans andra stroke. Han tar sig upp igen.

Jag tänkte vilken skillnad det är. På livet. Och vad som händer oss. Oändligt orättvist. Allt däremellan är hur vi förhåller oss. Till det som sker, det som är vi, hur vi väljer att agera. I det bästa. I det värsta.

Han tar mig under armen, då vi går ut genom dörren. Hans sätt att hantera höjdskillnaden mellan golvet och tröskeln är att som han sade; gå i kloster. Att han behöver bara tyst en stund. All koncentration går åt till att säkra att rätt fot hamnar på rätt ställe. Säga för sig själv, ett steg i taget. Då går det lättare att tänka att man går i kloster, sade han och skrattade.

Han gick en utbildning med mig för några år sedan.Vi skrattade under middagen hur han hade trotsat och ifrågasatt de enligt honom alltför enkla modellerna. Att så jävla enkelt kan det inte vara. Han hade fnyst lite grann.

Under middagen berättade han om vilket stöd det varit för honom att tänka på en av de där enkla teknikerna, syn, hörsel, känsel. För att minnesträna, så repeterade han högt för sig själv, så han även hör sin röst. Inte bara visualiserar det framför sig.

Vi stod en stund utanför på gatan, i armkrok och jag var så djupt rörd. Över hans modiga envishet, livsglädje och kraft. En vacker dag till. Ett steg i taget.

Valborg.

Arkiv

Gilla på facebook