Hjälp. Jag ska vara ledig.

Det är så mycket jag vill göra. Tiden med barnen. Henne. Resan upp till Kebne. Göra färdigt våren. Planera upp året. Vila. Göra massor. Skriva klart. Komma på nytt. Bygga klart. Städa undan. Prova-på-grejer. Hjälp. Jag är ledig. 

Jag läste en artikel som refererade till ett mindre forskningsprojekt kring det där med att för en stund göra något helt annat.
Tre grupper varav den första gruppen fick 30 minuter på sig att prestera i en specifik uppgift. Den andra gruppen fick tidstillägg med tio minuter. Och den tredje och mer intressanta gruppen är de som fick veta efter tjugo minuter att projektet var abrupt avslutat. Efter en stund fick de återgå i ytterligare tio minuter till. Gissa vilka som presterat bäst? Att vara ledig och att ta semester handlar väl ändå om just det. Att avsluta. För att nytt ska kunna få plats. Att göra ingenting.

…”Helt ärligt. En sommar till med henom
och jag går under, säger klienten och fortsätter…

– Det är som det är varje sommar. I praktiken får vi 6 dagar själva bara vi och barnen. I övrigt är det fullbokat. Släkten. Svärföräldrarna. Vänner och massa middagar. Som om vi ska hinna med att göra allt det där vi inte hinner med i övrigt. Jag orkar inte längre. Jag vill ju bara vara ledig. Känns det igen? 
Klienten bokade in ”inför-semester-samtal” med sig och sin respektive. Det slutade med att båda insåg att de tagit för mycket för givet i relationen och glömt bort att berätta för varandra vad de faktiskt behövde. Så enkelt och ändå så långt bort.

…Ska jag berätta att jag vill skiljas nu innan sommaren
eller efter semestern tycker du?  

Så frågade en klient inför förra sommaren. Jag vill ju inte förstöra sommaren för henne eller barnen och det kanske blir bättre om vi bara får lite mer tid tillsammans. Känns det igen? 
Tänk som det blev. Båda ville samma sak. De var liksom klara. Både han och hon ville vidare men var oroliga för hur barnen skulle ta det. Därför hade de skjutit på det där kluriga och allt jobbigare samtalet i tre år.
– Så hur har ni haft i tre år, frågade jag? Och framför allt, hur har barnen haft det och vad vill ni egentligen?

När de till slut berättade för de två tonåringarna därhemma, så var ingen förvånad. Barnen hade vetat längre än de. Nästan lättade, men också ledsna. Att det var över. Klart. Det var förra året. Smärtsamt. Men också ett nästa steg.

Klienten kom förbi på uppföljningssamtal  dryga året senare, nu för några veckor sedan.
– Så hur gick allt, frågade jag.
– Jo, men det blev bra. Vi har gift oss, svarade han. Det var tydligen det vi ville, egentligen.

Hjälp, jag ska vara ledig.

Förväntningarna kan sticka iväg. Högt och lågt. En klok man sade till mig för några år sedan ”vår utmaning i livet är nog inte att anpassa oss. Det gör vi säkert för mycket. Vår utmaning är att lyssna på det vi behöver, egentligen”.
Det ligger så mycket i det.

Istället för att gissa och anta så frågade jag min dotter häromdagen vad hon tänker sig att årets sommar ska innehålla, för att hon ska uppleva att just den här sommaren blev så där bra som bara hon kan tänka sig. Då sade hon först de där sakerna vi redan bestämt. Resan till fjällen. Lägret. Bada och vara med familjen. Sedan sade hon efter en stunds tystnad; alla de där sakerna man kommer på sen som var mysiga som vi inte hade planerat.

Så jag gör både och. Jag planerar in planerad tid som ska vara oplanerat planerad. Sedan tänker jag vara ledig. Jag hoppas du också får en oplanerat planerad semester!

Trevlig midsommar & härlig ledighet.

Tack för denna vår!

Arkiv

Gilla på facebook