Mannen som hette Henry

För ganska länge sedan sprang jag på en man som hette Henry.
Han hade några månader kvar att leva, det visste han. Han hade ingen familj, det var hans vänner och hans djur. Huset lät han en vän ärva. Övrigt av intresse gav han bort.
Det kom sig så att våra vägar möttes, den där hösten för nu tio år sedan.
Som ett möte mellan livet och döden.
Om detta kommer jag att skriva, en annan gång, mer om vad som verkligen hände. Ute på udden. En stormig höst.

Men det var där det började för mig. Att ta mitt eget nästa steg i karriären.
Under en tid hade jag arbetat som VD, som chef och med massa olika spännande projekt. IT-projekt. Kommunikationsprojekt. Jag hann få vara med på ett hörn i EU-omröstningen bakom kulisserna. Jag har hunnit med en del biståndsprojekt som tagit mig till likväl Afrika som Latinamerika. En sväng till Nepal blev det också.
Plötsligt skulle jag bli pappa. Du som lyssnat på mig på föreläsningar, vet att det kom inte av sig själv. Ibland är livet extra motigt.
När allt var som det var, då dök han upp Henry.
Om några månader skulle han lämna oss. Om några månader skulle jag bli pappa.
Livet är allt bra fantastiskt underbart märkligt. När allt kommer omkring.
Ska sanningen fram, hade jag skakat på huvudet om någon berättat för mig vad jag skulle komma att göra om tio år. Men när Henry beskrev framtiden för mig där för tio år sedan, så kändes det naturligt. Och enkelt. Självklart var mitt nästa steg att arbeta med klienter. Att utveckla andra människor och framför allt att dela med mig av mina erfarenheter.

Mål fungerar
Han sade då, att det kommer bli min framgång. Om jag jobbar med några saker. Han pekade ut vilka. Och jag lyssnade. En del sidospår från planen har det allt blivit, men när jag nu ikväll kikar igenom mina anteckningar, mina tankar då om vad jag ville det jag är i nu, då faller mycket på plats.
Lika underbart märkligt är det titta på en tavla jag ritade där för tio år sedan. Vad jag ville ha i mitt liv, kommande tio år.
Nej, det är varken hokus-pokus eller flum-flum.
Det är resultatet av tydligt och  målfokuserat arbete. En jäkla massa glädje, motstånd, utmaningar och ett Alexander-driv, som jag nog måste säga, fick en rejält skjuts den där hösten 2005 på udden.

Ja, kör! 
Det här är kärnan för mig  i det vi kallar för coaching. Någon som lyssnar, som förstår, som låter min dröm, vara min egen dröm. Någon som är tuff nog att med värme utmana och inte tro på mina valda sanningar som begränsar mig. En person, som hör mig, ser mig och förädlar, stärker, utvecklar och utmanar min dröm.  Från litet till större, från svårt till möjligt. Från kanske, till självklart.
En person, som hur konstigt allting än låter i mina öron, skrattar till, ler och säger; Ja! Kör! Du vill ju!

När Henry lämnade oss, bad han mig om en enda tjänst.
Han hade några dagar kvar. Morgonen var närvarande på udden. Det var kallt, men vackert. Han tog sin sista promenad. Han vände sig om, tittade en stund på mig, allvarligt, han verkade nästan arg. Han bad mig om en tjänst.  Att jag skulle lova honom en enda sak.
Och att jag ska hålla det löftet. Sedan berättade han.

Det hör ihop
Jag nattade min dotter som är tio nu igår. Vi läser länge och tittar på bilder. Skrattar.  Hon hann träffa Henry, någon dag gammal. Nu ligger hon bredvid mig i sängen, börjar bli självständig. En egen varelse som jag har haft till låns i några år. Det har redan börjat, att hon kommer att klara det själv. Livet. Det kommer, sakta men säkert krypande. Jag håller om henne extra mycket den här kvällen. Allvarligt.

Henrys löfte, det håller jag alltjämt.
Du som gått hos mig i coaching kan ana vad det är för löfte.
Dina resultat kanske skvallrar om det.

Men än så länge, håller jag också Henrys löfte för mig själv.
Som en liten gåva. Ett arv. En mission.

Arkiv

Gilla på facebook