Tänk om vi kunde prata mer barniska!

Plötsligt står hon där. På en svensk skolgård. Hon är tio.  Från land i krig. Ensam på en skolgård. Blyg. Förundrad över det märkliga land hon kommit till.

Sedan de andra barnen som hör oss vuxna. Agerar därefter. En del retas. Blir obekväma av hennes blyga tystnad och oförstående. Sedan de där andra som med krita och penna ritar barn och hopprep, pekar, bjuder in. På världsspråket barniska.

Grannar som öppnar sina hus. Vänner blir faddrar. Engagerar sig. Det händer något varmt i Sverige, mitt i allt det kalla.
Det ger mig hopp.

Jag slås av hur massivt vi exponeras av det svåra. I appar. I tidningar. På TV. I serier. Såg du senaste avsnittet av Homeland? Det är som realitytv. Obehagligt träffsäkert. Nästan som om det är regisserat.

Jag har alltid haft en konflikt med julen. Det kan vara mina barndomsjular med överdrivet frosseri varvat med kompensationshandlingar som påverkat mig. Jag har fortfarande svårt för de överfyllda påsarna, stressen, alkoholen, hetsen att konsumera mer. Pressen att gå ner i varv.

Julen har för mig med åren kommit att bli tid för glädje, reflektion, närvaro och att dela med sig. Det är så långt från mitt eget arv, som jag lyckats bryta till något annat. Något viktigt. Tacksamhet räcker inte. Att bryta mönster handlar om att agera. Att inte bara hoppas.

Barnen ritar och skriver önskelistor. Det är något nytt som smugit in på listorna. De skrattar, är glada. En del av det där fina med julen. Barnens skratt. Glädje, närvaro som man aldrig kan köpa. Barnens högtid. De pratar, resonerar. Om att önska sig. Hur andra någon annanstans inte kan önska sig samma saker som de. De skriver fred på jorden överst på listan.

Kanske världen har förändrats mer än vanligt. Kanske barnen blivit mer medvetna. Kanske de ser mer än vi förstår. Men i barnens värld är allt möjligt. Det är vi som är de konstiga. Vi vuxna. Som skjuter på livet, skjuter på varandra. Kanske hör det ihop.

Tänk om den här julen, blir den varmaste av dem alla. Där vi delar med oss mer. Öppnar upp, tänker generösare än vanligt. Vågar säga ifrån när en släkting öser ovett. Att vi blir och lär av de där barnen som tar fram krita och penna, bjuder in till lek och glädje, istället för att stänga broarna.

Tänk om vi pratade mer barniska.

Arkiv

Gilla på facebook

INSPIRATION

Missa inte Alexander personliga och välskrivna reflektionsbrev med tips, verktyg och Aha!