’Att

Plötsligt blir jag nio år och rollerna bisarrt bekanta. På skolgården blir saker ibland brutalt tydliga.

Jag är på skolgården för att hämta döttrarna. Då ser jag en pojke på håll kastas in i rosenbusken av den äldre och hans kompisar. Av vilken anledning han som rullar runt i taggarna skrattar kan vi sia om. Kanske det är för att låtsas. Kanske för att ingen ska se hur det egentligen är. De andra barnen gör som mobbaren, följer med och bär honom i benen. Det är en gåta att vi gör så. Men det största mysteriet är de vuxna som är nära.

Jag jobbar med samtalet som kärnkompetens. Att med hjälp av frågor, en outsinlig nyfikenhet och kommunikationskompetens, guida klienten, deltagaren eller publiken i den där djungeln av oss själva som vi kan vara i. Ibland är vi den där killen som får sin keps kastad mellan vänner. Ibland är vi de där som ser på, som bara följer med och kastar keps. Det händer att vi också är den som tar ett förnedrande initiativ, ibland av obetänksamhet, ibland för att det är så vi lärt oss.

På håll ser jag mina egna barn som springer över gården, mot mig. Vi kramas. Jag stannar upp. Längre bort ser jag gruppen av killar. Den yngsta kastas in i buskarna. Han verkar skratta.
– Det är Albin, säger en av döttrarna. Han går i min klass. Den äldre är hans storebror. Och deras kompisar.
Under tiden vi står där hinner jag se två lärare som inte verkar se vad som händer. Jag noterar även några vuxna som går en bit bort runt gruppen för att inte bli en del av det som händer.

Varför gör de inget? 
Du som nu läser nu kanske redan tänkt det.Lärarna. Varför gör de ingenting? Vad illa situationen är. Eller du kanske reagerar på de andra vuxna? De som bara går förbi?
Hur skulle du själv ha gjort? Hur gör vi i vår egen vardag, när vi möter mobbaren, offret eller hjälparen? Står vi vid sidan om?

Att skriva inlägg på facebook hur upprörda vi är, utan att agera i den egna vardagen när det händer, är bara fegt.

Det var obehagligt att gå fram till killen på cirka 14 år, lika lång som jag och fråga vad han håller på med. De andra tystnade och Albin såg mest förskräckt ut av alla.
– Det ska väl du skita i, får jag till svar.

Gubbjävel
Du som träffat mig, vet att jag kan vara tydlig. Med energi. Det blev jag nu.
Arg till en början, men mest förtvivlad. Snabbt förstod jag vem som egentligen svarade. Jag hörde kanske hans mamma, eller pappa.
– Varför lägger du dig i för, det här ska du skita i, fortsätter han.
Han vänder sig om och går iväg mot sina kompisar.
– Gubbjävel mumlade han.
Att låta det respektlösa stå oemotsagt, hade varit respektlöst.

Jag gick ikapp honom och vände mig en gång till mot honom.
– Ursäkta mig? Vad sade du, frågade jag.
Sedan följde ett viktigt samtal. Om vad som är okej och inte.

Jag tänker att bristen på respekt kommer någonstans ifrån. Och den bristen fortsätter som en löpeld, så länge vi inte fångar den, står för den. 

– Varför lägger du dig, frågar han. Du har väl inte med det här att göra?
– Det har jag, svarade jag. Jag har mycket med det att göra. För jag är vuxen och det är inte du, svarade jag. Och du beter dig just nu på ett sätt som inte är ok för mig.
Så enkelt är det.

Självklart är det allvarligt att en skola med formulerade principer för att hantera mobbing, har lärare som vänder ryggen till, så står det inte i riktlinjerna. Självklart är det upprörande med föräldrarna som går förbi, då det inte handlar om de egna barnen. Men att diskutera frågorna på ett föräldramöte hjälper sällan. Att vara vuxen räcker längre.

Att vara ok
Självklart är det obehagligt att konfrontera ett icke-önskvärt beteende.
Men vad är alternativet?

Det samhället vill inte jag leva i. Respekten för varandra, är bland det viktigaste vi har.
Att mötas, samtala, ta nästa steg och göra mer och bättre.
Så enkelt egentligen, så oändligt viktigt att vi inte tappar den.

Det är i mötet med andra som vi manifesterar de vi är. Vem vill du vara?
Vad är ok för dig i din vardag?

Vad är inte okej?
– Säg just det och stå för vad du tycker. Med respekt.

Tack för din tid.

P.S
TACK för att du läser och återkopplar! Varje gång jag skickar detta reflektionsmail, så får jag så härlig återkoppling. Tack för det!

Arkiv

Gilla på facebook